Västsvenska EntomologKlubben - för alla med småkrypsintresse
         
HEM  
Förenings-information  
Program  
AROMIA 2000-talet  
AROMIA 1900-talet  
Artiklar  
Bildgalleri  
Länkar  
   
 

Recension:

Skadegörare på växtodling

Karl-Arne Hedene och Börje Olofsson:
Skadegörare på lantbruksgrödor
LTs förlag, Stockholm 1994
156 sidor, inbunden.

De svenska kulturväxterna har fiender av hundratals, kanske tusentals, olika slag. Skadegörarna kan vara mer eller mindre farliga, och de är mer eller mindre svåra att bekämpa. I allmänhet gäller dock att ett angrepp, som identifieras i ett tidigt skede, brukar kunna bemästras lättare än ett, som upptäcks sent.

Det senaste(?) tillskottet till litteraturen på det här området är en mycket välskriven bok, Skadegörare på lantbruksgrödor, av två ledande växtskyddsexperter, Karl-Arne Hedene i Skara och Börje Olofsson i Uppsala. Avsnitten om insekter är omfattande, men svamp- bakterie- och virussjukdomar ges också stort utrymme.

Informationen är uppställd efter växtslag: sädesslagen, vallväxter (gräs och klöver), oljeväxter (raps m m), potatis, sockerbetor, ärter och bönor, lin samt solros. Man utgår alltså från vilken gröda som blivit angripen och kan sedan studera utmärkta färgbilder på skador och tänkbara skadegörare. Systemet gör boken lätt att använda, i synnerhet som de hundratals fotona nästan genomgående är placerade på "rätt" ställe i texten.

Som vanligt i sådana här publikationer gäller dock att urvalet arter inskränkts till de ekonomiskt betydelsefulla. Det finns alltså närbesläktade arter som utelämnats, eftersom de spelar ringa roll som skadegörare. Detta inskränker givetvis bokens användning i mer vetenskapliga sammanhang, samtidigt som den verkar räcka till mer än väl för lantbrukarens behov.

Dessutom är boken inte bara en bestämningsbok utan kan också läsas med stor behållning, inte minst avsnitten om insekter. Där skildras t ex det märkliga förhållandet mellan blygrå rapsviveln (Ceutorrhynchus assimilis) och skidgallmyggan (Dasyneura brassicae). Larverna till den senare är bedrövliga skadegörare på rapsfrön, trots att myggan inte klarar att på egen hand få in sina ägg i skidorna. I stället lägger den äggen i hål, som vivlarna gnagt upp. Kunde man få bort blygrå rapsviveln skulle man på köpet eliminera skidgallmyggan.

Det här problemet har studerats i flera decennier utan att man funnit någon helt godtagbar lösning. Eller, som det formuleras av Hedene och Olofsson: "Oavsett om en bekämpning riktas mot den blygrå rapsviveln eller skidgallmyggan måste den utföras under oljeväxternas blomning. För närvarande finns inga preparat registrerade för detta ändamål. En effektiv bekämpning är f n svår att genomföra i praktiken."

Det är tur att man inte försörjer sig på att odla oljeväxter!

Boken innehåller, framsynt nog, även avsnitt om skadeinsekternas fiender (parasitsteklar, nyckelpigor m fl) och om biologisk bekämpning. En välkomponerad lista med ordförklaringar samt ett utförligt register avslutar.

Torkel och Elisabeth Hagström

 
 
Recension ur AROMIA
nr 2
1994
 
     

Senast uppdaterad: 2009-11-18