Vinterkryp

en betraktelse i text och bild av

Åke Karlsson

Nu i vintertider brukar småkrypsintresset gå på sparlåga. Man tittar över sina samlingar eller drömmer om kommande sommar. Men trots det ibland kanske bistra vädret finns det ju liv även bland småkryp vintertid. Det är detta jag vill berätta om.

Jag menar nu inte sådana djur, som övervintrar som larver eller vuxna, och som lätt vaknar upp ur sömnen om det skulle bli varmare - guldögonsländor och dylika kryp. Jag tänker på de så kallade äkta vinterinsekterna, de som verkligen är igång nu. Inte bara insekter förresten, även spindlarna lever och frodas. Dessa klarar till och med lägre temperatur än insekterna, någon minusgrad. Insekterna brukar försvinna ur sikte när tempen kryper ner mot fryspunkten.

De insekter man har lättast att få syn på är vintermyggorna. En svärm dansande mygghanar mitt i vintern är en något märklig syn. Jag såg själv en svärm i mitten av januari. Det räcker med någon plusgrad för att de skall vakna till liv. Men det var inte myggor jag hade tänkt skriva om nu, utan snösländor.

Snösländorna tillhör ordningen näbbsländor (Mecoptera). Det är en mycket gammal ordning, jämngammal med de första dinosaurierna, ca 250 miljoner år. Då hade de sin storhetstid, nu finns det bara 500 arter kvar. Fast de har ju slagit dinosaurierna med några hästlängder. Vissa insektsordningar anses härstamma från näbbsländorna, t ex fjärilar och tvåvingar.

Gemensamt för alla näbbsländor är att käkarna sitter i spetsen på ett näbbliknande förlängt snyte. Annars skulle de ju inte kunna heta näbbsländor!

Om det är någon som inte har bestämt sig för vilken ordning han eller hon skall börja samla på, kan jag rekommendera näbbsländor. Det finns i Sverige två familjer, skorpionsländorna med tre arter och snösländorna med två. Ganska lättöverskådligt, med andra ord. Dessutom finns skorpionsländorna på sommaren och snösländorna på vintern. Ingen dödtid, alltså.

Snösländorna kläcks ur sina puppor frampå höstkanten. Därefter håller de igång under vintern, lägger ägg frampå våren och så utvecklas larven under sommaren. Det känns lite bakvänt, men de är väl lyckligast så.

Dessa krabater är enklast att studera när det finns ett snötäcke. Vid töväder kryper de upp på ytan och hoppar omkring. De hoppar nämligen betydligt bättre än de går. Å andra sidan går de bättre än de flyger. Utan vingar går det inte att flyga. Det enda som finns kvar av vingar är hanens stumpar, som används vid parningen.

Hoppen är ganska enorma. Snösländorna har inte hoppben eller hoppgaffel som vissa andra insekter. De bara stannar upp, hukar sig lite och sprätter sen iväg. Kanske 50 gånger sin egen kroppslängd! Utan ansats. Släng dig i väggen, Patrik Sjöberg!

Ibland samlas snösländorna i flockar på snön. Där roar de sig med att springa på kapp, hoppa bock eller jaga en partner. Det senare utövas av hanen. Han lubbar en stund vid sidan om honan, därefter griper han henne med vingstumparna och slänger upp henne på ryggen. Där vänder han henne rätt innan parningen börjar. Jag har själv inte sett själva infångandet, men däremot har jag en gång sett en hane komma knatande men en hona på ryggen. Naturligtvis hade jag inte kameran med. Typiskt!