Insekter i Änggårdsbergen och Slottsskogen

av

Torulf Greek

Änggårdsbergen är ett naturområde i Göteborg, som sträcker sig från Botaniska trädgården söder ut till Eklanda i Mölndals kommun. Området består i huvudsak av bergåsar med mellanliggande dalgångar i nord-sydlig riktning. Här finns många naturtyper såsom ljunghed, hällmarker, små myrar och tjärnar, tallskog, björksumpskog, ekkrattskog samt ädellövskog med inslag av grova ekar. En stor del av Änggårdsbergen är naturreservat. Här finns också ett aboretum med träd från norra halvklotet.

Slottsskogen domineras av ett berg med nord-sydlig utsträckning. Mellan Slottsskogsberget och Änggårdsbergen ligger en dalgång, som i dag domineras av den hårt trafikerade Dag Hammarsköldsleden. På västra sidan dalen ligger Slottsskogen och Naturhistoriska museet. På östsidan ligger Annedals kyrka, Änggården och Botaniska trädgården. Till Änggårdsbergen kommer man lämpligast genom stigarna i Botaniska trädgården.

Änggårdsbergen och Slottsskogen har rätt lika grundförutsättningar, men de har en mycket olikartad historia med olika markanvändning. Slottsskogen tillhörde Älvsborgs slott, varför avverkning, veduttag och bete var starkt begränsat. Änggårdsbergen har skattats hårt på ved från den närbelägna staden och betet har varit intensivt. Bergspartierna brändes regelbundet för att få bättre bete, vilket gav upphov till den karakteristiska västsvenska ljungheden.

Stora ekar finns i dag spridda över stora delar av Slottsskogen, flest på den östra sidan. Stora ekar finns också vid Annedals kyrka, Botaniska trädgården, Änggården och Slottskogsvallen. Flera av ekarna och andra lövträd är ihåliga. I Vitsippsdalen i Botaniska finns en fin ädellövskog med inslag av grova ekar, bokar och askar. Almarna har tyvärr blivit färre på grund av almsjukan. Det mesta av denna skog har tidigare varit en trädrik betesmark som fått växa igen under 1900-talet. Hed finns kvar i mindre delar av Änggårdsbergen. Man bränner ljungen regelbundet för att bevara heden. Man kan någon gång även bränna mindre bitar skog för att utöka hedens yta. Inget bete bedrivs dock. Längst i söder finns några hagar som betas av hästar.

Dessa nämnda naturtyper har minskat katastrofalt under 1900-talet och brukar hysa många numera allt för ovanliga arter av växter och djur, inte minst insekter. Gångna tiders göteborgsentomologer har dokumenterat den tidigare faunan i området. Många skalbaggar har påträffats som tyder på långvarig kontinuitet av grova eller ihåliga ekar. I Fåhraei samling från 1800-talet finns ekberoende skalbaggar som Lucanus cervus, och Gnorimus variabilis med fyndorten "Göteborg S" vilket kan stå för Slottsskogen eller eventuellt området kring Lisebergs slott (landeri). Emil Sandin uppger bland annat Rhagium sycophanta och Liokola marmorata från andra ställen i Göteborgstrakten. Senare tids parkskötsel har med säkerhet gjort slut på dessa arter.

Sandin anger också flera gamla fynd av fina jordlöpare, som brukar vara knutna till hedartade marker, såsom Carabus convexus och Carabus nitens. Dessa har inte återfunnits.

För ekområdet och ädellövskogsområdet finns dock en av de finaste arterna kvar, ädelguldbaggen Gnorimus nobilis (rödlistad VU). Jag har sett den på blommor vid Lilla Änggården, och andra jag talat med har sett den i Botaniska trädgården. Den finns också utanför Eklanda i Mölndals kommun. Kolsvart kamklobagge Prionychus ater och Mycetochra liniaris, som indikerar kontinuitet av jätteträd, finns i Slottskogen. Vid Annedals kyrka har jag hittat ekgrenbrunbaggen Conopalpus testaceus (rödlistad, NT). Den utvecklas i murkna ekgrenar.

Av andra vedskalbaggar i ädellövskogen bör nämnas den kamhornade trägnagaren Ptilinus pectinicornis, som hittats på en bokhögstubbe i Botaniska tillsammans med den vanliga noshornsoxen Sinodendron cylindricum. Vid Lilla Änggården finns även långhorningen Stenostola dubia, vilken utvecklas i lövträdsgrenar, främst lind. För ljungheden verkar tillbakagången av arter vara sämre. Kontinuiteten måste blivit bruten av igenväxning. Bland skalbaggarna är den vanligaste arten på försommaren den gröna sandjägaren Cicindela campestris.

Andra miljöer i området kan också hysa en del ovanliga eller intressanta arter. Krattekskogen kaläts ibland av ekvecklarens larver och då kan annars sällsynta baggar bli vanliga. I samband med en sådan episod fann jag larvmördaren Calosoma inquisitor och asbaggen Xylodrepa quadripunctata, vilka livnär sig på vecklarlarverna.

Det finns även vedskalbaggar på triviallövträd i området. Myskbock Aromia moschata (rödlistad, NT) har jag sett gnaga sig ut ur en gammal sälg. Skador av myskbock syns på många sälgar i området. Lundblåoxen Platycerus caraboides förekommer vissa år rikligt. På bitar av tallskog som bränts för att öka hedens yta finns flera välkända vedskalbaggar. Av dessa är timmermannen Acanthocinus aedilis och brunbaggen Xylita laevigata knappast särskilt allmänna i Göteborgstrakten. Skogsbryn mot parker och andra öppna områden kan hysa skalbaggar, som annars är svåra att hitta. Arter som jag hittat i sådana miljöer är flugbaggen Ancistronycha cyanipennis (rödlistad, NT) samt långhorningarna Leptura (Stenurella) nigra, Gaurotes virginea och Acmeops colaris.

Andra miljöer, som kan vara intressanta, är de många små våtmarkerna och tjärnarna. Jag känner ej till vatteninsekterna men det finns i alla fall gyrinider och trollsländor. Bladbaggen Plateumaris (Donacia) braccata hittade jag vid sidan av en tjärn. Enligt Catalogus 95 verkade det vara en ny art för Västergötland, men nu har jag sett litteraturuppgifter på att redan Sandin rapporterat P. braccata från Göteborgstrakten.

Av andra ordningar finns det också en och annan ovanlig art i området. Dessa känner jag sämre till än skalbaggarna, men jag kan avslöja det lilla jag vet.

Av fjärilar i Änggårdsbergen har jag inte hittat något direkt ovanligt, men kan ändå nämna några. Sorgmanteln Nymphalis antiopa blir vissa år vanlig i området. Blåvingar har jag fångat några, men är osäker på bestämningarna. Vinbärsfux Polygonia c-album har jag sett en gång. Ljunghedsflyet Anarta myrtilli tog jag 1997 men lyckades preparera sönder det och har sedan dess inte återfunnit arten, trots att den skall vara vanlig. På betesmarker i Högsbo söder om Änggårdsbergen skall förr den sällsynta alkonblåvingen Maculinea alcon (rödlistad, VU) ha funnits, men där ligger numera ett industriområde. Alkonblåvingen finns dock kvar på andra platser i Göteborgstrakten.

Bland steklarna har jag uppgifter om att bivargen Philanthus triangulum finns i Änggårdsbergen. Svartglänsande trämyran Lasius fuligonosus finns i ihåliga träd. På hedmarkerna har jag sett stor spindelstekel Mutilla europaea (rödlistad, NT). Vägsteklar är vanliga där det finns öppen sand. De bygger bon i sanden och kommer tillbaka och matar sina larver med spindlar som de fångat.

Hålträdsklokryparen Anthenochernes stellae upptäcktes av Hans Lohmander 1939 i Slottsskogen.